En vän är allt man behöver

novellen En vän är allt man behöver

Hejsan!

Nu ska jag berätta om en händelse som hände för ungefär tre månader sedan. Jag heter Alice och var ute på en promenad med min hund Signe. Vi testade en ny väg genom skogen, de höga bergen var på ena sidan av stigen. Plötsligt började Signe nosa på någonting. Jag sa:

– Kom nu Signe, hit ska vi.

Men Signe stannade och stod envist kvar. Jag gick till det hon nafsade på, och där såg jag några väldigt små fotspår med bara fyra tår. Jag blev väldigt rädd men det fanns ändå en liten nyfikenhet i mig så jag började försiktigt gå efter spåren. Signe verkade också väldigt nyfiken och hon såg inte alls rädd ut. Jag följde efter spåren och vi kom till ett berg, men spåren fortsatte upp på berget. När jag kommit halvvägs såg jag granris ligga över något, som om någon ville gömma något. Då började Signe skälla. Jag tog försiktigt bort granriset. Och plötsligt såg jag det. Det var en lucka. 



Jag öppnade luckan och där var en liten trappa med väldigt smala trappsteg. Den var inte så lång, jag kunde till och med hoppa ner för hela trappan i ett enda hopp. 


Jag gick och gick. Jag var precis nära på att ge upp och gå tillbaka när jag plötsligt såg minst flera hundra små figurer. 


Figurerna var små och hade långärmade tröjor som var i olika färger, några hade väldigt korta byxor. Deras hudfärger var i olika färger, de var rosa, röda, orangea, gula, gröna, blåa och lila. Det såg väldigt underligt ut. De såg nästan overkliga ut. När jag stod där och tittade rörde sig något rätt så kallt mot mig. Jag vände mig snabbt om. Det var en liten figur med lila hud, gul tröja och gröna byxor. Den såg glad ut. Den sträckte fram handen och sa:

– Hejsan hallå! Jag heter Frogly, trevligt att träffas!

– Alice, sa jag försiktigt och undrade om alla hade så konstiga namn.


Hur som helst bad Frogly mig att följa med honom.

– Välkommen till vår grotta, du din stora jätte, sa Frogly.

– Tack, sa jag med en underlig röst.


Vi gick längre in i grottan. Jag såg en skylt där det stod Snorgatan. Hela jag fylldes med skratt, men jag höll det inom mig. När vi kom fram satte sig Frogly i en liten soffa. Han visade med sitt kroppsspråk att jag skulle slå mig ner jag också. 

– Nej tack, sa jag. Som om jag skulle rymmas i den där lilla soffan, tänkte jag.


Plötsligt kastade Frogly en blå sten på mig. Jag hann inte fråga varför han gjorde så, men då blev det plötslig svart. När jag vaknade upp igen såg jag en jättestor grotta. Jag hade krympt.  

– Vad har du gjort?, sa jag med en ilsken stämma.


Jag gjorde dig liten såklart, hur tror du att du skulle kunna vara så stor och sätta dig i en så där normalstor soffa, sa Frogly.


Som om soffan var normalstor, tänkte jag. Men jag satte mig ner. Jag frågade om han kunde göra mig stor igen.

– Nej självklart inte. Det är bara ledaren Morogagy som har en sådan dryck. Aldrig att han skulle ge den till oss, sa han.

– Varför inte? frågade jag.


Frogly berättade att han bara gav drycker i utbyte av något bra. 



Jag gick med Frogly till ledarens kontor. Det var en kolsvart dörr. Jag knackade försiktigt. Ledaren öppnade dörren och frågade vad vi gjorde där. Jag sa att jag ville ha lite av den där drycken. Han lät väldigt arg men samtidigt lite ledsen. Jag kollade vad jag hade i ryggsäcken. Jag hade två kex kvar från ett kexpaket, en penna, ett sudd och en bok. Jag gav honom allt jag hade. Men han lät ändå inte så nöjd. Han sa dessutom att det inte räckte. Han behövde bli glad för att ge mig drycken. 


Då kom jag plötsligt på att han inte verkade ha någon att prata med. Han kanske inte ens hade en enda kompis. Alla blir väl glada av vänner. Men vem skulle egentligen vilja vara vän med en sådan surpuppa.


Då kom jag på det. Han skulle säker bli snäll om någon frågade. Jag kunde ju alltid bli kompis med honom, men jag kunde ju inte gå ner i den här konstiga grottan varje dag. Men kanske Frogly skulle passa som en bra kompis. 

– Frogly, jag tror jag har löst det, sa jag. 


Frogly frågade vad jag menade. Han såg väldigt klurig ut.

– Du kan ju fråga om han vill vara med dig och sedan blir ni kompisar.

– Tror du seriöst att en sådan vanlig fråga skulle ge dig ett av de dyraste föremålen i hela grottan, sa Frogly.



Till slut gav Frogly med sig och skulle ge det ett försök. Jag tog Frogly med mig. Vi gick in med de två små kexen på en blommig tallrik. Frogly tog första steget in och frågade direkt om Morogagy ville ”hänga”.

– Ja, gärna, sa Morogagy. 


Jag såg lyckan i hans ögon. Tänk att en sådan liten fråga kunde göra något så stort.




Den här novellen är skriven av Hedda Lundberg, klass 5c från Pitholmsskolan i Piteå. Gillade du novellen kan du skicka en hälsning till Hedda genom oss på redaktionen@minibladet.se
Du kan också skicka in din egen novell antingen på samma mejl eller i vårt formulär.